Fredrik

Jag förstod inte riktigt vad som hände när mobilen, inställd på 06.10 med sin alarmsignal "Do you love me", en coverlåt med Blues Brothers, ringde på tv-bänken bredvid min säng. Jag hade inte sovit så speciellt länge efter att ha varit på bio igår kväll tillsammans med Isabell. Filmen var längre än vad jag trodde och jag kom hem vid kvart i tolv. Hungrig som jag var gjorde jag mig två toast med ost och skinka i mack-järnet och kom i säng först vid halv ett nån gång. Jag låg och tänkte, som vanligt, på en massa saker och somnade nog inte förns klockan var närmare ett.

Jag låg och kände efter hur jag egentligen mådde. Halsen gjorde ont och jag var skittrött. Jag måste gå till skolan tänkte jag. Jag måste hämta det där arbetet och göra klart det tills imorn. Vi har redovisning. Åh, om jag ändå hade tagit med mig det arbetet hem tidigare..

Halvt (nästan helt) död besegrade jag mig upp fem timmar senare från när jag hade somnat. Jag klev upp ur sängen, drog på mig mjukisbyxorna och satte fårskinnstofflorna på fötterna. Öppnade dörren till mitt rum och mötte på andra sidan lillebror, som också precis öppnade sin dörr. Vi sa inte ens godmorgon till varandra.. även han såg helt död ut.

Jag gick ut i köket och kände att jag måste ha något varmt för min hals. Det fick bli Oboy.
Hällde sen upp en tallrik youhurt och bredde en skiva Skogaholmslimpa med smör och leverpastej.
Gjorde även mackor till frukost-fikat vid tio i skolan. Jag struntade i att fixa matlåda, för jag kände att jag nog inte skulle klara den här dagen med halsen och beslutade mig för att åka hem vid lunchen. Jag skulle ju ta bilen så då kunde jag komma ifrån lätt, eftersom bussarna där ute går 3 gånger om dagen..typ. Hade jag inte behövt hämta det där arbetet i skolan hade jag stannat hemma, men nu var jag tvungen att åka. Ja, det fick kosta 100kr, för det är var det gör om man åker bil till skolan. Fem mil dit, fem mil hem.

Efter frukosten gick jag in i badrummet och gjorde i ordning mig. Hux flux och jag var klar fem minuter senare och jag kände att jag hade gott om tid. Härligt, då kunde jag åka tidigare och börja med arbetet i skolan och sen inte behöva göra så mycket hemma ikväll.

Klädde på mig och gick ut för att borsta av all snö från bilen som fallit under natten. Det var ganska så lätt snö som hade fallit och jag tänkte att det mesta nog flyger bort när jag börjar åka. Men rutorna borstade jag av. Jag måste ju i alla fall kunna se ut. Jag kom iväg tio över sju, en hyggligt bra tid, och jag beräknade att jag skulle vara framme ungefär tio i åtta. Då hade jag 25 minuter på mig innan lektionen började.

Trafiken flöt på ovanligt bra idag kändes det som när jag rullade upp på motorvägen. När jag kom till Norrtull ungefär så hackade bilen plötsligt till och varningslampan för batteriet tändes. Jaha, tänkte jag. Vad nu då? Äh, det är nog bara kylan som spelar ett spratt. Det kan ju vara så på gamla bilar. Den är ju trotts allt 19 år gammal. Så jag körde vidare.

När jag kom till avfarten vid Rotebro så hackade bilen till ytterligare en gång. Hm.. Jag körde vidare.
På vägen mellan Rotebro och Stäket, strax innan påfarten till E18, så dog plötsligt min stereo. Okeeeej.. tänkte jag och tittade på instrumentbrädan. Va skjutton, varvmätaren stod på noll! Den rörde sig inte ur fläcken fast jag körde i 80km/h. Och även bensinmätare stod på noll och jag tankade ju bilen igår.
.....efter 50 meter dog hela bilen..

Jag körde åt sidan och ställde mig på vägkanten. På med varningsblinkersen. Sen provade jag att starta bilen igen men förgäves. Bilarna och långtradarna susade förbi på den lilla enfiliga vägen bredvid mig. Suck, tänkte jag och ringde pappa. Han sa att han skulle kolla med försäkringsbolaget om bärgningshjälp. Förmodligen var det generatorn som gått sönder. Jag satt där i tio minuter och väntade på att han skulle ringa. Äh vafasiken, jag provar att starta bilen igen. Det blir fort kallt i bilen och jag frös redan.
Jag vred om nyckeln och bilen startade! Woho.!

Jag körde mot Stäket och tog av mot motorvägen. Jag körde en sisådär 4 - 5 km och skulle precis just till att köra om en långtradare när fanskapet till bil dör igen.. i ytterfilen! Jaha, 120km/h.. nu gäller det att handla snabbt. Lyckades ändå köra om långtradaren och bytte sedan tillbaka till innerfilen och rullade sen ut på väg-grenen en andra gång, för att sedan slå på varningsblinkersen. Då ringer pappa och jag berättade vad som hade hänt. Jag fick numret till bärgaren och satt i 40 minuter innan han kom och hjälpte mig. Kaaaaallt! Burr.. Inget funkade. Han körde mig till en verkstad och jag började leta efter plånboken för att kunna betala. Tror du inte jag glömt den hemma? Jag bytte ju jacka igår! Typiskt.. Kunde det bli ännu sämre än såhär? Jodå, snabbt förrvärrades situationen när jag väl tänkte på hur fan jag skulle komma hem utan varken pengar eller SL-kort! Och ännu värre blev det sen när jag frågade vad bärgningen skulle gå på.. 900kr + moms. Kul! ..inte.
En klasskompis kom och hämtade upp mig. Jag visste inte var jag befann mig. Någonstans i något industriområde i Kungsängen. Hur som helst så kom jag till skolan iaf, 2 timmar senare från när jag startade. Lyckades hitta en gammal lunchkupong i min skolväska som tur va så jag kunde i alla fall äta lunch.

Efter några timmar så ringde dom från bilverkstan. Hej Fredrik, du är nu 2195kr fattigare! Okej, så sa dom inte när dom ringde.. men så var det. På ett sätt. Bärgningen och en liten kabels om hade gått sönder till generatorn gjorde mig så många kronor fattigare. Nu kunde det inte bli värre! Och det blev det inte heller.. Jag såg lite ljus i dagen. Karåla ringde mig och sa att hon tar bilen till skolan och att jag kunde få skjuts hem. Så snällt! Och hon menade på att det var tur att jag inte hade blivit påkörd bakifrån eller så när bilen plötsligt dog. Ja usch, tänk om det hade hänt något sånt... hua. Hemska tanke! Tack för det. Och sen fick jag reda på att jag klarade mitt anläggnings prov som vi hade förra veckan, det där AMA-testet. Så jag är himla glad över det!

Jag orkar inte skriva mer nu om den här dagen, men den verkar bli bättre och bättre.. även om det snart är slut på dagen. Jag vet att det blir bättre nu och pengar är ingenting jämfört med ett liv.

Känns bara som att jag skriver massa negativt i min Blogg! Hemskt.. jag ska hitta ljuset! Hoppas det kommer snart.



Jepp.. sorgligt men sant. Min älskling blir bärgad. Är detta slutet för "Blåa Faran"?